Om mig

Teknikintresset föddes genom spel

Att vara född 1985 gav mig ett gyllene tillfälle att kring millennieskiftet verkligen nörda ner mig i datorer och spel, och det var nog så mitt teknikintresse tog fart. Efter att ha spelat ett spel tillräckligt länge kunde det hända att det blev tråkigt och det var då kreativiteten och skaparglädjen tog vid. Jag började modifierade spel och spelvärdar, lärde mig program för att rita i 3D och när spelen blev än mer komplicerade lärde jag mig också att modifiera script som gav interaktiva spelmiljöer. Detta skulle visa sig vara väldigt givande, då jag av misstag helt missat att CAD-kursen på gymnasiet hade dragit igång, ändå fick göra slutprovet och gick därifrån med ett MVG, med noll insats. Mitt examensarbete var 2004 att skapa en spelvärld i 3D där jag utgick i frågor som logistik och personflöden med flaskhalsar och liknande resonemang, något som oväntat känns väldigt aktuellt så här 15-20 år senare.

Worldcraft var en av de vanligare programmen som användes för skapande av tredimensionella världar. De tre 2D-vyerna och den fjärde isometriska vyn är inte olik valfritt CAD-program som används idag.

Tillverkning och logistik med rötter i rymden

Något äldre under gymnasiet blev spelen också annorlunda. Strategi och management-spel blev tilltalande och tekniken för massiva online-världar där uppåt 100 000 samtida spelare kunde interagera blev möjligt. I slutet av gymnasiet var jag CEO för ett galaktiskt imperium med runt hundra ”anställda”, hade en avancerad tillverkningsanläggning för utvinning av komplexa material och byggde de dyraste och och mest imponerande rymdskeppen. I excel hade jag utvecklat vad som jag senare skulle förstå var ett avancerat MES-system, för att kunna följa order, produktion och materialbehov. MES-systemet genererade också bilagor till de rapporter jag på engelska delgav till investerarna. Produktionen följdes upp med visualiseringar kring ledtid, materialflöden och utifrån detta en sorts problemlösning genom att se på helheten och hitta vägar framåt. En erfarenhet som jag än idag har stor nytta av och som känns högaktuell i branschen då man talar om just visualisering och data-analys. Det här var riktigt roligt och jag blev påhejad av andra spelare som investerat sina surt förvärvade galaktiska mynt i min fabrik och förväntade sig utdelning, vilket de också fick. Ett tag.

Ett ungefärligt exempel på de excelark jag byggde runt år 2005-2006. Den här killen har dock tagit det ett par steg längre.

Från virtuella världar till verklighet

Att jag efter en tid tröttnade på själva spelet och donerade hela företags samlade resurser till mina vänners pirat-gäng gjorde inte så mycket. Jag hade vid det här laget börjat läsa en två-årig utbildning i Produktionsutveckling där jag efter att ha genomfört första LIA-perioden blivit erbjuden en deltidsanställning. Det var ungefär lika spännande att i verkligheten hitta effektiva sätt att tillverka elprodukter, kablage och skåp, till tåg- och robotindustrin, som att bygga rymdskepp. Skillnaden var att jag fick betalt i verkliga svenska kronor istället, och det fick därför prioriteras. Det var en tid då jag läste om lean, 5S och kvalitetsteknik på förmiddagen och applicerade det skarpt efter lunch. Efter att jag blivit klar med utbildningen började jag jobba heltid med produktberedning och analys av arbets- och materialflöden för ökad produktivitet.

Djupdykning i maskiner och automation

Ytterligare några år senare när finanskrisen började bli kännbar var det dags att fördjupa mig i den teknik som låg till grunden för många av de produkter jag arbetat med. Jag flyttade till den lilla hålan Alfta mellan Bollnäs och Edsbyn för att läsa Elektroteknik för industriell automation i den ännu mindre hålan Runemo där några lärare drev distansutbildning. Jag hade själv valt att flytta dit då jag kände mig lite trött på Västerås. Att inte veta vad som väntade var lockande. Det var egentligen inte så mycket som väntade, kan alla de som bott i och särskilt de som växt upp i området, intyga.

Solo-kvist och mångkulturella samtal

Under drygt ett år spenderade jag några dagar i veckan på plats i den gamla hälsinge-skolbyggnaden tillsammans med en handfull lärare. Det var nästan en sorts privatundervisning. Många timmar satt jag med den äldre, pigga och pensionerade 80-åringen och diskuterade matematik, fysik, formler, elmaskiner mm. och vid fikat fördes samtalen på en blandning av svenska, engelska och tyska och samtalsämnen var vida och spridda då representanter från de flesta världsdelarna fanns samlade. 95% av den tekniska och naturvetenskapliga kurslitteraturen var egenhändigt författad av denna härliga gubbe.

Maskinservice och experiment i naken-Jannes kvarter

Historien upprepar sig, som det heter. Det blev dags för LIA igen, och mitt andra utbildningsår inom elektroteknik tog plats hos ABB Service i Storvik, ett stenkast från Hofors och väst om Sandviken. Jag fick vara med och renovera stora motorer, generatorer och transformatorer och att se hur dessa skitiga slitna prylar fick ett nytt liv var fantastiskt. Mitt projekt blev att bygga en avmagnetiseringsutrustning för rotoraxlar. En stor spole driven av ett AC-aggregat som levererade en sjuheliskes massa ampere som axeln sedan skulle föras igenom. Så här i efterhand var det kanske något naivt utfört, men utrustningen fungerade dugligt även om de kraftiga magnetfälten kunde ställa till en del oegentligheter. Som med tidigare LIA-period så ledde det till fortsatt sommarjobb och deltidsarbete tills sista terminen tog slut.

Fis-lukt och märkliga väderfenomen

Vid det här laget hade jag flyttat till Valbo utanför Gävle och pendlade till Storvik. Under sluttampen av läsåret blev jag erbjuden anställning som automationsingenjör på en större konsultfirma inom papper & massa. Som junior var jag behjälplig med rödritning av kretsschema, mindre programmeringsuppdrag och driftsättningar. Större delen av de två år jag arbetade som konsult var jag dock stationerad på Korsnäs pappersbruk. Sluttampen av utbildningen kändes ganska irrelevant och blev aldrig helt slutförd och inget egentligt betygsdokument utfärdades, men det gjorde inte så mycket, jag hade fullt fokus på att förstå detta monster till pappersbruk ofta omgivet av lokala dimmor orsakat av ångan från brukets skorstenar och ventilation. Vissa vinterdagar kändes de trånga dimtäckta gränderna bland tegelbyggnaderna som tagna ur en av de spelvärldar jag en gång byggt. Den härliga doften av fis vande man sig som tur var ganska snabbt vid, men när jag blev erbjuden ett jobb som jag inte hade sökt i Västerås, så nappade jag. Det var dags att flytta hem till Västerås igen.

Korsnäs pappersbruk utanför Gävle med sina lokala väderfenomen. Jag lovar, inga ”instagramfilter” behövdes här även om vitbalansen säkert är lite skev.

Kollega med Homer Simpson

2013 började jag jobba på Westinghouse på den avdelning som jobbar mot kärnkraftverk. Under ungefär fem års tid arbetade jag med att modernisera forsmarks kontrollrum. Min roll var att testa mina erfarna kollegors leveranser som simulerades i vårt labb. Efter att utvecklingsarbetet för den första reaktorn var klar valde jag att byta avdelning och hamnade på så vis på avdelningen för tillverkningsteknik för kärnbränsle och styrstavar där jag arbetar idag.

Tillbaka till framtiden

Det jag tycker är fantastiskt och fascinerande med min egna resa är att den i princip har sin grund i den virtuella världen, då kanske oseriöst och att ’spelande’ var något dåligt. Idag, 20 år senare, så är just det virtuella efterfrågat och att samarbeta på distans i digitala miljöer en nödvändighet där många är nybörjare. Själv har jag dels redan levt i den världen länge och även vunnit europamästerskap i samarbete i virtuella världar. Ok, då var målet att ha ihjäl varandra. Idag är min huvudkompetens istället säkerhet. Men, det är väl kanske två sidor av samma mynt.